Efter många om och men så har jag slutligen genomgått min första och troligen den sista frivilliga operation. Men tro mig det var välbehövligt efter te ammande barn, då tror ja de flesta förstår, kalla mig gärna fåfäng det struntar jag i, tro mig det är jag inte men det är heller inte kul att må illa när man ser sig själv i spegeln. Det gör jag fortfarande men det blir väl bättre när såren läkt. Det jobbigaste under den här tiden har inte vart smärtan, utan bristen av att kunna krama och gosa med mina små, men det ska vi ta igen snart, men se den sorgsna blicken verje gång armarna sträcks och mamma måste säga nej, det skär i hjärtat. Jag har haft mycket hjälp av min andra hälft och även min lillasyster och plastmorsa. (jag vet att hon ääälskar när jag säger så).
Nu har jag egentligen inte tid att sitta här och skriva en massa, har ju ett gäng bröllopsinbjudningar som måste ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar